Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet. Jag hoppas, absolut. Men för mig känns det lite för mycket begärt. Som om ekvationen är lite för komplicerad för att det ska kunna vara så simpelt. Någonting jag heller aldrig trott på är hela idén med att det skulle finnas någon där ute, en enda, som är den rätta. Däremot så kan jag gilla tanken. Det vore trevligt att kunna luta sig tillbaka och vänta på att möta en blick och plötsligt veta att det är klart sedan, att människan är den rätta. Att det är från och med det första ögonkastet, och för resten av livet. För resten av livet känns dock som en väldigt lång tid i en tid som vår. En tid när vi ska ha flera utbildningar, olika jobb, slita, slänga och framför allt; satsa på oss själva. Investera i våra egon, leva för självförverkligandet.
Någonting jag trott på är däremot tv-serien "Gift vid första ögonkastet". Varje säsong. Jag har sett det som producerats i Sverige, Norge, Australien, Storbritannien och USA och finner det så oerhört underhållande. Här träffas singlar som verkligen vill satsa. Som tror på kärleken, längtar efter den och är redo att jobba för den. Som är redo att gifta sig med en komplett främling som experterna valt ut, åka på en resa tillsammans med denne och sedan flytta ihop. När årets säsong nu avslutats och de medverkande talar ut får vi förstå att det, även denna gång, blivit så att samtliga valt att skilja sig. Tyvärr. Det var kul så länge det varade, men kärleken vinner inte alltid, övervinner inte allt. Finns inte ens överallt. Kärleken är inte blind. Men det var bra underhållning, åtminstone. Vilket ändå måste vara huvudsyftet med en tv-serie som denna. I verkligheten tänker jag mig dock att det fortfarande måste fungera bäst när en väljer själv. Även om det inte heller alltid slutar lyckligt.
Emelie Häggström