Förra året rasade #metoo.
Ett helt år sedan #metoo. Jag minns hur jag fingrade på tangenterna, hur jag övervägde när jag såg alla er andra i mina flöden. Jag vet att jag tänkte att om inte för min egen skull så för alla de som inte kunde av någon anledning.
Vi var så många. Spridningen var stor, genomslagskraften enorm, systerskapet helt bombastiskt. Fantastiskt. Jag vet många av er var uppriktigt förvånade, nästan chockade. Jag vet att många av oss inte var det. Ett år senare beskrivs det som en revolution.
Vi har brutit tystnaden kollektivt, pratar om sexuella trakasserier och övergrepp i fler rum, vi säger ifrån och vågar anmäla i större utsträckning än tidigare. Vi har en samtyckeslag.
Jag vill tro att vi kommit ett steg närmare att förstå hur verkligheten ser ut, för kvinnor. Att mörkertalet minskar, att vi börjat förstå hur en våldtäktsman faktiskt ser ut. Att vi fortfarande saknar en samtyckeskultur, och vad det gör med den värld vi lever i. Få lämnades opåverkade.
Novus har, på uppdrag av SVT, gjort en undersökning för att försöka förstå året efter #metoo. En klar majoritet tycker att de har sett förändring, men kvinnor och män har olika uppfattningar om vad, eller vilka, som förändrats.
Män, hela 45 procent, tycker att män som kränker kvinnor och utsätter dem för sexuella trakasserier förändrats. De tycker även att män som iakttagare i större utsträckning börjat säga ifrån. Kvinnorna däremot håller inte med.
Hela 70 procent tycker att män beter sig likadant som förut och att den främsta skillnaden är att kvinnor höjer sina röster och anmäler sina förövare. Medvetenheten kring sexuella trakasserier och övergrepp har ökat, givetvis bör detta ses som någon form av seger.
Men att det är de utsatta, offren, som tagit det största ansvaret och kämpat för förändring är ett haveri.
Jag vet att ni kan bättre.