Emelie Häggström har upplevt en dansföreställning som imponerade.
Jag sitter på ett genrep, det är någonting alldeles särskilt med att få se någonting första gången det händer. Garanterat är det också någonting alldeles särskilt för den konstellation proffs som finner sig på scenen. Rollerna är få, Orionteatern liten. Rå, enkel. Någon nämner att det nog är lika delar teater och dans, jag inser att jag inte hunnit göra någon research alls. Jag trodde att det var en dansföreställning, punkt. Det enda jag vet här är att jag känner till Alexander Ekman sedan tidigare, här både regissör och koreograf till föreställningen han döpt till "Kuckel". Kuckel är hans ord för mänsklig manipulation, hur vi kucklar varandra, medvetet eller omedvetet. Vad gör vi egentligen emot vår vilja? Vad sker utan att vi ser och förstår? Är vi kucklade nu?
Först på scenen ett avklätt träd, en bänk, ett bord, två stolar, en sko och sex dansare. De sex svartklädda karaktärerna presenteras eftersom, mycket som händer är väldigt stumfilmsliknande. Hela rummet används. Bredden, höjden, förgrund, bakgrund. Musiken skiftar ofta och ordentligt, även detta på ett komiskt vis. Ljuset är dramatiskt, mörkt, ljust, blinkande.
Efter pausen någonting naknare, både bildligt och bokstavligt talat. Det är humoristiskt, samtidigt melankoliskt och rörande. Ekmans sätt att använda humor är vad jag först önskar geniförklara. Ämnet som berörs känns allvarligt, men även roligt och innerligt. Många av scenerna framkallar både leenden och skratt. Om du liksom jag har liten erfarenhet av just dansföresällningar och inte riktigt vet om det är någonting du kan ta till sig så är detta perfekt. Här finns mycket att se, känna och många att relatera till. Och alla vet vi vad de säger om ett gott skratt.