Det är vår, på vissa håll. Jag vet att det varierar mycket över vårt avlånga land. Min lillebror skickar bilder på över en meter snö i Arvidsjaur, medan jag utanför mitt fönster ser scilla, snödroppe och krokus.
Sådana lila och vita som under hela min uppväxt alltid fanns mot husväggen tvärs över gatan. Hos grannarna, de som hade en husvägg med sol.
I mitt minne är det rabatten som tinade först i hela Byske, vårens första blommor varje vår. Här tinar hela staden först, om den ens snöat över. Vi väntar körsbärsblom i Kungsträdgården. Förmodligen inom trettio dagar, till och med mindre om vi ska tro att vi väntar en vår likadan som den föregående.
Jag öppnar fönstret, fönstret som jag inte hunnit putsa än fastän jag vet att jag borde. Det dammar så fasligt från Nynäsvägen, jag måste öppna för att verkligen se solen. För att inomhusväxterna ska få se. De av oss som kan leva med smutsiga lungor och smutsig hy försöker sola genom diset. Sola är bra, men inte för hyn, om du inte använder SPF 50, minst.
En får cancer av solen. Och d-vitamin och fräknar. Fräknar är min egen motivation, högt upp på listan någonstans tillsammans med mina växters välmående. Min mor har berättat om sommaren när hon inte längre fick fräknar. Jag fasas, varje sommar kan vara den sommaren. Att vara allergisk mot våren är det enda jag kan anse vara värre såhär på rak arm, sådan pollenallergi.
Nysningar, röda rinniga ögon, täta bihålor, trötthet av allergin, trötthet av antihistaminerna. Att inte känna lukten av scillan, snödroppen eller krokusen. Att inte kunna öppna fönstren. Att inte kunna andas in våren så långt ner i lungorna att det känns hur all gammal vinterluft får ge plats åt den nya.
Fiskmåsarna utanför mitt kontor verkar bygga bo. De förväntas lägga ägg först i maj. Men de kanske tror att det är maj, det är nästan så att en kan tro det.