Det är två trappor. Bottenvåningen, den första, och så sedan min. Hur svårt kan det vara?
Jag vet inte om det egentligen handlar om att jag är envis. Jag tror snarare att det handlar om min oförmåga att be andra människor om hjälp. Det är egentligen irrelevant. Jag är här nere, med hela mitt liv, och jag ska dit upp.
Mitt liv är packat i kartonger, så är det mest hela tiden då jag flyttat sex, eller kanske sju, gånger de senaste två åren. Det finns många saker i ens tillvaro som är tärande. Och jag förstår att det finns värre saker.
Men om det är någonting som verkligen suger energi och livslust ur mig så är det exakt detta. Mitt eviga hoppande mellan platser som kanske inte ens kommer att hinnas känna som hemma, men som är mitt tillfälliga hem. Stockholms bostadsmarknad är helt bisarr, för att göra en lång historia kort. Men allt är här nere, det finns ingen hiss, och allt ska dit upp.
Väl uppe öppnar jag en låda i taget. För att slippa känna att det är övermäktigt. Jag undrar vad allt väger, tillsammans. Mina tjugo krukväxter väger förstås en del, men det räknas inte, de ska med oavsett.
Resten funderar jag dock varje gång på huruvida jag ska slänga i en container eller inte. Men det är ändå en del saker som behövs för att en ska kunna fortsätta upprätthålla ett liv med denna standard. Lakan, handdukar, kläder, kastruller, torrvaror, kaffekoppar, gardiner, gitarren, galgar. Jag har så mycket saker.
Jag har läst så mycket om hur att lätta sitt ägande skulle göra en lyckligare. Tänkt på minimalisttrenden. På hur människor rensat ut och försöker leva med max 100 saker, men fortfarande leva ett modernt liv.
Jag vet inte om jag skulle vara lyckligare om jag bara ägde 100 saker. Men jag vet att jag skulle vara lite mindre olycklig varje gång jag behövde flytta. Det kanske är värt ett försök.
Emelie Häggström