Min lillebror befinner sig i Nya Zeeland. Han bor i ett tält, fiskar, fotar naturen och verkar må väldigt gott. Eftersom vår moderna värld så tillåter hör jag från honom lite nu och då. Senast berättade han om hur de vandrat, högt uppe i bergen, längst ett vattendrag och att han sett kor och han undrade ”Vem mjölkar korna här? Kor måste väl mjölkas?”
Några av er kanske fnissar nu men faktum är att jag tror att det är exakt så dålig koll gemene man har på en produkt som så många av oss konsumerar så mycket av. Svaret är att det fungerar precis som för alla däggdjur; utan kalvar ingen mjölk. Mjölken finns för att kalven ska kunna växa och bli en ko. Inte för oss.
När jag var barn sa alla att vi behövde dricka mjölk för att bli stora och starka. För hela tänder, för staka skelett. Jag har aldrig druckit komjölk, någonsin. Jag har heller aldrig haft ett hål i en tand eller brutit ett ben i min kropp. Mjölken finns för, jag säger det en gång till, kalven. Men i denna värld är kalvarna bara avfallsprodukter. Så säger själv en av alla de som producerar den mjölk Arla säljer i dokumentären ”Det vita guldet” på SVT. De är inte bönder, de ser sig själva endast som företagare. De jobbar för att optimera, maximera, producera mera.
Reklam är ofta missvisande, men sällan på denna nivå. Korna som på reklamen springer runt på grönbete har i verkligheten sällan varit utomhus. Kon, som egentligen på bara gräs kan producera mjölk, matas istället med sådant vi odlar. Spannmål vi skövlar regnskog för att odla, som kon dessutom inte ens kan tillgodogöra sig till fullo. Som sedan transporteras hit. Spannmål vi människor själva egentligen skulle kunna äta. Det säger sig självt att vår värld betalar det högsta av pris. Och kon, vars livslängd är tjugo år lever här inte ens 5 år i genomsnitt. Men någonstans i Nya Zeeland finns min lillebror, och kor som vandrar runt, alldeles fritt.
Emelie Häggström