Tim bergling, som kallade sig Avicii, avled 20 april 2018.
Jag har, likt de flesta, sett dokumentären om Avicii på SVT-play. Jag har hört vad de säger, och på något litet vis sörjt att ännu en människa fått ge upp på den värld som är allas vår. Jag vet att ni säger ”Vi behöver prata om det”, men jag håller inte med. Givetvis är det bra att prata om det. Det är många av oss som tagit oss igenom allt det mörka just för att vi pratat om det. Men idag skulle jag vilja påstå att detta inte är det främsta problemet.
Problemet är snarare att vi inte lyssnar. Vi behöver lyssna. Se dokumentären, och förstå vad jag menar. Hör honom säga att om han fortsätter kommer han att dö. Alla uttrycker sig inte ens så tydligt, eller bildligt. Hans manager pratar, som gensvar, om att han inte förstår värdet av pengar. Vad vi inte har förstått är värdet av människans välmående kontra värdet av pengar. Att allt har ett pris, och att det priset stundtals är väldigt högt. Vi behöver våga se, våga röra vid det som är lite obehagligt. Vi behöver själva söka information och lära oss om psykisk ohälsa. De som orkar kan fortsätta berätta, men det ska aldrig ligga på den sjuka att orka utbilda. Det är ännu en börda för mycket.
Vi behöver prata om samhällets orimliga krav på människan. Om vart gränsen går, och att det är individuellt. Det Tim Bergling gör är kanske det mest normbrytande en man kan göra. Han berättar hur det känns. Och alla runt omkring honom undrar bara en sak; när han kan förväntas vara igång igen, när han kan turnera, göra intervjuer, spela in musik, nästa gång. Det är många som har erkänt nu. Även de högpresterande, funktionerande, ambitiösa som alltid verkar så glada. Men ingen lyssnar, ingen som inte själv varit sjuk verkar riktigt förstå. Hur ofta frågat vi varandra hur vi mår, och menar det? Känn av, känn in. Fråga hur någon mår, och våga lyssna på svaret.