Hur irriterande kan det vara att lyssna på samma låt på repeat - egentligen?
Jag misstänker att ni vet hur det är att vara nykär. Hur det är att titta på sin nyvunna partner med så blida ögon att en knappt ser, alls. Som att kisar jättemycket, och det enda en ser egentligen är ens egna ögonfransar och eventuellt solen som skiner igenom. Ljust, glatt, klart, självklart. Så nykär att pirrandet självt stör ut alla andra känslor. Innan en sett meningsskiljaktigheterna och de saker som eventuellt stör och som skaver.
Ni vet hur det är; toalettsitsen står uppe, snarkandet, smaskandet, prylhögarna, de öppna lådorna i köket, smutstvätten som hamnar överallt förutom där den ska. Alla har vi stört oss på någonting någon gång, det vill jag tro. Själv har jag på senaste blivit varse om ett av mina drag som till en början till och med var charmigt och i dagsläget tydligen inte är fullt lika charmigt. Jag sväljer stoltheten och jag hör hur det låter nu när jag lyssnat. Som ett första steg i en självhjälpsbok så börjar jag idag med det självklara; erkännandet.
Jag älskar att lyssna på samma låt om och om igen. När jag hittat någonting jag gillar så kan jag lyssna hela dagen, hela kvällen och i värsta fall även hela morgondagen. På repeat på riktigt, helt utan paus. Ingenting emellan, inget album, inga spellistor, utan bara en enda låt. Det är min grej. Och jag vet inte varför jag så fullkomligt älskar det men det gör jag. Älskar andra det? Nej. Andra tycker att det är störande, och då särskilt och givetvis min sambo. Han tycker att jag lyssnar sönder låtarna. Han slutar tycka att låten är bra ungefär vid den tredje vändan. Jag låtsas som ingenting, det är jag som spelar musiken hemma hos oss. Men jag snarkar inte, smaskar inte och jag lämnar inte toasitsen uppe i alla fall. Så illa kan det inte vara?
Dagens låt: Rhiannon - Fleetwood Mac.