Elsparkcyklar finns överallt i Stockholm.
Det är höst, ruggigt, kallt och rått i luften. Kragen är uppdragen, hakan nedstucken. Jag tittar upp ur min mobiltelefon för att skifta fokus till det enorma kliv jag behöver ta för att komma mig förbi elsparkcykeln som någon slarvigt slängt mitt på trottoaren. Sannolikheten är liten, men kanske har den varit ordentligt parkerad vid kanten av vägen men blåst omkull. Eftersom att jag går och gör det ensam kan jag ta ett kliv över eller tre runt. Den som skjuter en barnvagn, inte ser bra eller sitter i en rullstol får det genast något knepigare här.
För er som inte sett en Voi, Lime, Tier eller Circ så är det en app som laddas ner och som sedan kan låsa upp valfri elsparkcykel på stan. När du nått din destination ställer du ifrån dig den vart du önskar. Ganska likt cykelbibliotek, fast dyrare och utan parkeringsplatser dedikerade fordonet. Jag vet om att fenomenet väckt heta diskussioner i flera av de stora städer som de tidigare lanserats på. Det kretsar främst kring hur de skräpar ner, stökar till och utgör en fara i trafiken. På många ställen har de redan förbjudits. Kanske går elsparkcykeln samma öde till mötes även här, men det vet jag ingenting om idag.
Jag ser en cyklist krocka med en elsparkcykel på en gata gjord för cykel och gång. Det smäller ordentligt, tvärstopp tar det för alla inblandade. Jag hör att någon i en annan stad dött, jag är inte förvånad. En till swishar förbi mig där jag går, nästan ljudlöst men dock ändå i tjugo kilometer i timmen. Det ser för löjligt ut, men för den som lyckas släppa sin image är det ganska kul. Väldigt kul, till och med. Kanske viskar elsparkcykeln om ett skifte där vi går emot delade, autonoma fordon. Eldrivna sådana. Det är nya tider, mest hela tiden.