Kamp mot ondskan. Chiwetel Ejiofor och Benedict Cumberbatch bekämpar ondskan i ”Doctor Strange”. Foto: null.
Benedict Cumberbatch är mest känd för sin insats i tv-serien om Sherlock Holmes.
Nu får han återigen tillfälle att spela en arrogant, självupptagen, ja rent av sällsynt otrevlig typ.
Doctor Strange är nämligen en berömd kirurg, som bara söker egen ära, behandlar sina kolleger som skit och drömmer om de stora upptäckterna.
Undrar varför jag börjar tänka på en viss Paolo Macchiarini.
Hur som helst, en dag slås drömmarna i spillror. När han är ute med sin lyxiga sportbil kör han bokstavligt talat åt helvete och vaknar upp med ej fungerande händer.
Han blir bitter, anklagar kolleger för inkompetens och kastar bort sitt liv.
Men så en dag får han höra talas om ett magiskt ställe, Kamar-Taj, utanför Katmandu, där människor med kroniska nervskador blivit botade.
Han beger sig dit och tas emot av kvinna som kan förvandla tid och rum till saker som vi inte kan föreställa oss i vår vildaste fantasi.
Doctor Strange är skeptisk men med sin intelligens, för den kan ingen ta ifrån honom, förstår han de möjligheter som finns.
Det är bara det att det också finns en ondskefull före detta elev som vill ta över världen och få evigt liv.
Det finns onekligen en del spänning i filmen. Effekterna är också helt fantastiska. Med 3D-tekniken blir det nästan för mycket av karusellåkning.
Tyvärr måste jag också konstatera att effekterna tar över andra hälften av filmen. Långa stridsscener är inte riktigt min grej. Jag hade hellre sett mer av det psykologiska spelet mellan räddare och förstörare.
Benedict Cumberbatch passar i alla fall bra i rollen som Strange. Speciellt första hälften då han gestaltar en överlägsen översittare. Som superhjälte känns han inte riktigt lika perfekt.
Tilda Swinton ger också sin roll som överstepräst en majestätisk framtoning.
Mads Mikkelsen känns numera som en etablerad Hollywood-skurk.
Med 3D-tekniken blir det nästan för mycket av karusellåkning.