Umberto Eco är död. Den hyllade italienske författaren har betytt en hel del för mig, trots att jag faktiskt aldrig läst någon av hans romaner. Visserligen skrev han "Rosens namn" som blev till en intressant deckarfilm i medeltidsmiljö med Sean Connery i huvudrollen. Men någon avgörande betydelse har inte heller den haft för mig.
Däremot var Umberto Eco utan tvivel erkänd och respekterad av kultureliten över hela världen. Och han drog sig aldrig för att i finkulturella sammanhang rikta strålkastarljuset mot sina inspirationskällor – och där fanns serier i allra högsta grad.
Den enda roman av Umberto Eco som jag har i hyllan är "Drottning Loanas mystiska eld", och den skulle jag väl kunna påstå att jag läst. Men faktum är att jag hela tiden fastnar i de referenser som boken kryllar av, så egentligen läser jag den aldrig som en roman. Istället blir den till en förteckning över betydelsefull populärkultur, däribland gamla dagstidningsserier som Dick Tracy, Blixt Gordon, Fantomen, Agent X9, Mandrake, Karl-Alfred, Musse Pigg, Terry och piraterna, och den lite mindre kända Spud och Tim som också inspirerade till romanens titel (drottning Loana är en bifigur i den serien).
Umberto Eco skrev artiklar om och analyser av serier, förord till seriealbum, och i ett samtal med serieskaparen Tiziano Sclavi – som ligger bakom skräckserien Dylan Dog fällde Umberto Eco uttalandet: "Jag kan läsa Bibeln, Homeros och Dylan Dog flera dagar i rad utan att bli uttråkad". Ett citat som jag flitigt använt mig av eftersom jag ger ut serien Dylan Dog på svenska. Med hans omdöme i ryggen har det varit mycket lättare att bli tagen på allvar.
Det återstår alltså för mig att upptäcka Umberto Ecos storhet som författare. Men jag är honom evigt tacksam för hans självklara sätt att behandla serier som en jämlike till andra konstarter.
Andreas Eriksson