I rollerna. I "Spionernas bro" får advokaten Jim Donovan (Tom Hanks) och hans fru (Amy Ryan) det hett om öronen när han försvarar en sovjetisk spion. Foto: Jaap Buitendijk.
Att se en film med en äkta gammal stjärna som Tom Hanks är som att ta på sig ett par riktigt sköna tofflor. "Spionernas bro"är ett precis så bekvämt värmande nostalgihantverk som man har anledning att förvänta sig.
Ok, ett par gamla tofflor låter kanske inte särskilt spännande. Men "Spionernas bro" är inte tråkig. Det vilar bara något mycket välbekant över den här historien, som undviker eggande spionfilmsklyschor för att istället hävda det hedervärda i att göra det som "är rätt".
Det är 1957 och kalla kriget pågår för fullt. Män i hatt och snygga bilar skuggar misstänkta sovjetiska spioner på gatorna i New York medan kvinnorna serverar kaffe. När CIA tar fast en åldrad spion ska han ställas inför rätta. Utvald för jobbet som mannens försvarsadvokat blir försäkringsjuristen Jim Donovan (Tom Hanks). Han tar dock uppgiften på större allvar än någon, inklusive CIA, allmänheten och hans egen juristfirma, räknat med.
Donovans starka inre moraliska kompass kommer även väl till pass när han får ytterligare ett delikat uppdrag: Att ordna utväxlingen mellan sovjeten och en tillfångatagen amerikansk militär i det instabila Östberlin.
Steven Spielberg borde ha kortat filmen med minst 20 minuter. Men att nästan storögt skildra en optimistisk människosyn med mesta möjliga filmiska finess är onekligen hans grej. Tom Hanks har också precis den rätta blandningen av gammaldags filmstjärnecharm och trovärdighet för att ro uppgiften i land, utan att det känns krystat eller alltför amerikanskt patriotiskt. "Varenda människa räknas", hävdar han envist. Han är helt enkelt den där farbrorn man vill hålla i handen när det blåser. Den filmiska motsvarigheten till ett par tofflor. Det är verkligen inte ett dåligt betyg.
Miranda Sigander/TT
Tom Hanks har också precis den rätta blandningen av gammaldags filmstjärnecharm och trovärdighet för att ro uppgiften i land.