Skriva dikter kan synas relativt enkelt; det krävs ju bara penna och en papperslapp. Ett sätt att uttrycka känslor och stämningar. De flesta, åtminstone i min generation, har stött på strofer av gamla ikoner som Gustaf Fröding eller Nils Ferlin. Eller när Tomas Tranströmer fick Nobelpriset.
Men i stort har nog lyriken marginaliserats. De som ännu publicerar sig kan te sig abstrakta, rent av svårbegripliga. Undanträngd av horder av deckare, kokböcker, fantasy och mycket annat. Själv läser jag bara någon enstaka diktsamling om året.
Men poeter kan ibland också kännas som något av gamla vänner. Ofta från ungefär samma generation som en själv, troligen även samma kön. De ska slå av på en sträng, ett igenkännande. Gunnar Harding är en av dessa i mitt fall fåtaliga.
Gunnar Harding är född 1940, alltså "en gammal man" som han själv uttrycker det i en strof. För honom – som många andra – är åldrandet uppenbart en process av vemod och förluster. "Så mycket måste släckas ner", under en "utdragen process av försoning". "Glömskan är inte så barmhärtig som det påstås/ Varje dag suddar den ut namnen/ på några jag borde minnas". Men i slutdikten en "ny förtröstan: /Ingenting kan längre gå förlorat".
Blir du nyfiken av dessa korta fragment? Ta dig då an Gunnar Hardings senaste, kanske sista diktsamling. Den kan kännas dyster. Men ändå mycket läsvärd. Och förhållandevis enkel att ta till sig.
Stefan Holmberg