Det finns två sätt att bli svensk medborgare. Det ena är att ha en svensk förälder. Det andra är att flytta hit och få medborgarskap.
Lika naturligt som att det första sker automatiskt, är att det senare är under ständig debatt. På samma sätt som ingen höjer på ögonbrynen åt diskussioner om flyktingkvoter och asylskäl, är det ingen som ifrågasätter frånvaron av en debatt om reglerad familjebildning med årliga födelsekvoter.
Hur många barn man ska ha anses vara en privatsak. I vilket land man ska bo är det inte.
Den reella sanningen gör att man lätt glömmer bort andra sanningar; invandring till Sverige har pågått så länge det funnits något Sverige att invandra till och varken invandring eller barnafödande kan sammanfattas i kronor och ören.
Dessa självklarheter kommer från statsvetaren Marie Demkers nyutgivna bok ”Sverige åt svenskarna”, där hon påminner om flera saker som ofta kommer bort i den polariserade debatten om invandring. Exempelvis att Sverige både är det icke-koloniala land i Europa som har tagit emot flest invandrare per capita efter andra världskriget, och det land vars befolkning är minst negativ till invandring.
Det visar sig inte minst i Eurobarometern från 2011. 60 procent i Sverige vill öka arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU, 81 procent anser att invandring berikar landet och 95 procent stöder asylrätten.
Dessutom går trenden åt en mer generös hållning. Under de senaste decennierna har de rasistiska och främlingsfientliga attityderna i Sverige minskat och allt fler är överens om att ökad tolerans för olikhet är bra.
Förklaringen till utvecklingen finns troligtvis i verkligheten. I dag är cirka två av tio svenskar första eller andra generationens invandrare och allt fler svenskröttade, inklusive jag själv, har vänner som ingår i denna väldigt heterogena grupp. Under uppväxten var det lika självklart att ha klasskompisar som hette Farid och Mehri, som Fredrik och Marie. Man reflekterade aldrig över mångkultur och invandring. Det var – och är – någonting som bara är.
Det för oss vidare till ytterligare några sanningar. Fram till 1860 behövde en svensk medborgare ha sina papper i ordning om hon/han ville röra sig fritt inom landets gränser. Samma sak gällde inom EU till 2006 och trenden är tydlig.
Vi blir allt mer globala och öppensinnade. Man kan födas i ett land, bo i ett annat, vara medborgare i ett tredje och ha kläder från ett fjärde. Trots det uppfattas en värld där alla kan röra sig fritt över gränserna just nu som lika utopiskt som fri rörlighet inom EU kändes under kalla kriget.
Det hindrar dock inte att det är i den riktningen vi går och det är inte omöjligt att en svensk politiker, säg 2214, kommer att höja rösten i riksdagens talarstol: ”Vi kan inte ha kvoter och behovsprövning när det gäller en så grundläggande mänsklig rättighet som att själv få välja i vilket land man ska bo. Det är ju som att kvotera och behovspröva vilka som får skaffa barn.”
Susanne Nyströmliberal krönikör