Foto: Virginia Mayo.
Det går inte komma runt att det mesta i livet just nu påverkas av det som hänt i Paris och nu senast i Mali, före det i Libanon. När till och med Boliden får en liten släng av sleven så är det ganska klart att livet inte riktigt kan fortsätta exakt som förr. Men det måste det ändå göra.
Jag är urbota less på alla former av religion och skulle gladeligen förbjuda rubbet, men det vore fel. I efterdyningarna av förra fredagen började jag läsa boken "ISIS – A state of terror" och inser att det är precis den typen av svart-vita lösningar som dessa människor finner sig dragna till. Kampen mellan gott och ont, är vad de vill ha och att ingen gråzon däremellan får finnas. Men där existerar vi egentligen allihop. Gråzonen är vi.
Vi kan be till Gud när vi är ledsna och desperata och vi kan följa kärleksbudet (utan att speciellt blanda in Gud i det hela), men vi tycker inte att man bör stena folk i enlighet med vad som står i rätt jäkla gamla böcker.
Det tycks vara denna svart-vita värld som är så lockande för de som radikaliseras, förutom att ge en större mening till ett liv som tidigare inte sällan varit präglad av utanförskap och småbrottslighet. Vem vill inte ha ett enkelt liv, utan en massa komplexa val? För mig kanske det innebär att jag fixar autogiro och inte orkar göra ett aktivt val rörande min pension, men inte att jag börjar halshugga sådana som tror på andra saker än mig och mina kompisar. Där slutar jämförelsen.
Jag kan orka med det komplexa, orka med att andra tycker annorlunda, orka med att inte få som jag vill hela tiden – för jag är fri, trygg och känner att jag har en plats i landet där jag lever. Jag börjar vara grå hela jag, i skägg och hår, men även i hur jag ser på världen. Som en plats som är som vackrast när den lyser i miljarder nyanser av gråaste grått.
Magnus Ericsson