Jamen, jag var ju där. Då när musikvideon slog igenom, när den dödade radiostjärnan. Då the King of pop släppte lös sin "Thriller" och när Dire Straits var framtiden, med deras fräckt dataanimerade video till "Money for nothing". Till och med mina små indieband spelade in videor; lågbudgethistorier där vi omedvetet tävlade om vem som kunde se mest obekväm ut. Det var helt enkelt ett måste för alla att ackompanjera sin skiva med en liten film, som oftast sa väldigt lite, om något överhuvudtaget. Eftersom jag inte direkt är en sådan som går igenom teverutan så var det hela en ganska poänglös övning.
Sedan liksom dog musiken, eller i alla fall branschen. Döden hette Napster. Skivor slutade säljas och videon sjönk under vikten av dess kostnad. MTV började sända dokusåpor och musikkrämarna drog ihop till räkningarna genom ringsignaler och samlingsskivor. Vägen till framgång, för band och artister, var att få med en låt i en reklam. Där är vi nog fortfarande.
Sveriges bästa sångare, Amanda Bergman, släppte nyss ett album med sitt band Amason. En underbart spretig historia som bärs fram av hennes sagolika röst. Samtidigt, en ny Volvo-reklam, i vilken hon sjunger Ted Ströms "Vintersaga" och miljoner bilkronor rullar som episk film av vårt bistra, kalla vinterland och kombibilar som susar därigenom. Alla är nöjda och glada. Låten toppar listor och det krängs kombis så det dånar i bilhallarna.
Alla som sett reklamfilmen säger sig gripna av skönheten, kargheten i detta nya Sverige, som bland annat får gestaltas av Timbuktu knatandes omkring på en strand, iförd en sådan där pälsmössa som Palme brukade bära när han gick i demonstrationståg. Han har fällt upp kragen på sin Burberry-rock mot vad som får förmodas vara en isande, gråkall vind och mot det stora vemodet, som rullar in i våg efter våg.