Tvåan tycks vara problemet. Uppföljaren. I varje fall för fiktiva manliga författare, huvudpersoner i romaner skrivna av verkliga manliga författare. Succédebut, saftigt förskott, skrivkramp, förlag med trytande tålamod. Har läst mer än en variant på temat och i "Det sista kriget" upprepas det av Daan Heerma van Voss.
Här heter den plågade Abel Kaplan. Namnet har han tagit sedan han konverterat till judendomen, inte av övertygelse utan för att hans fru är judinna. Lite knivigt om man arbetar på en muslimsk skola vars rektor till råga på allt har ihop det med Abels hustru, vilket Eva Kaplan fortfarande är, bara för att hon inte vill smutsa ner bilden av sin blomstrande karriär med en skilsmässa. Trots att den snart 50-årige Abel får god tröst av den betydligt yngre och förbluffande kärvänliga Judith tycker han att allt är trist – ända tills skolans ointresse av att hjälpa en mobbad elev uppfyller honom med helig ilska. Och när han och Judith sedan räddar/gömmer en utsatt romsk pojke och Abel hittar ett uppslag till en andra roman i en dagbok av Judiths pappa, en judisk överlevare, är han ute på hal is, både juridiskt och moraliskt.
Holländaren van Voss, född 1986, har redan flera romaner bakom sig och den här är riktigt läsvärd. Min invändning gäller det där med den andra boken och mannen som tycker synd om sig själv. Både det ena och det andra börjar vara slitet.
Olle Lundqvist