I söndags var jag uppe med tuppen. Den veritabla lungsot som jag dragits med sedan nyår gjorde det utsiktslöst att vända på sig och försöka somna om. Dessutom hörde jag att tv:n var på i vardagsrummet. Jag smög ut och fann dottern under en filt. Hon undrade om vi skulle åka till museet i dag. Egentligen tror jag hon mest gillar fikat de säljer där, men hon är även väldigt förtjust i att lyssna på när jag svamlar om förritiin.
På grund av lungsoten tog vi hissen längst upp och hamnade rakt inne i utställningen om Skellefteå stads historia. Precis där man stiger ur så ställer man ut lite detaljer från trästaden vi en gång rev. Efter att ha vandrat runt i utställningen ett tag så kom vi fram till att det nog bland annat var spiran från det gamla stadshuset som låg lit de parade. En grön dörr med fönster hängde från taket och kastade skuggan av en magnifik särskrivning, HANNA HORTELIUS MODE & SYBEHÖRS AFFÄR, på väggen bakom. Vi var ensamma där, dottern och jag.
På kvällen slökollade jag Fejjan och noterade att det blivit ståhej angående rivandet/bevarandet av vad som nu kallades "Blå huset", en grupp hade startats. Vågorna gick hyfsat höga, som det brukar bli när människor har tillgång till tangentbord innan tanken hunnit ikapp känslan. Gruppen ville bevara det äldsta huset vi har, säkert med tanke på hur tanklöst mycket annat rivits, medan en del kommenterade att de tyckte att det var sinnesslö historievurm och att det var upp till ägaren vad som gjordes med fastigheten.
Båda sidor hade rätt. En hopplös situation. Verkligheten är så där ibland, tröstlös och utan lyckliga slut för alla. Snart kommer något nytt på platsen sträva mot himlen och dra in långt mer pengar än det gamla blå och döende. Det är så världen rör sig, över liken av de som gått före, osentimentalt vidare framåt.
Magnus Ericsson