Han har beskrivit sina böcker som men lit, i motsats till chick lit. Det betyder inte att de säljsuccéer Tony Parsons radat upp ("Mannen och pojken" med flera) har haft macho-stämpel. Hans hjälte har snarare varit en trettio-nånting relationssnubbe, en man med känslor. Sådana saknar inte heller hans nye huvudfigur, kriminalassistenten Max Wolfe, men "Slaktaren i Highgate" är ändå en helt annan slags roman, fjärran från myspys.
Polismiljön till trots börjar det som man kan förvänta sig. Max Wolfe har delad vårdnad om sin femåriga dotter Scout som är hans allt och kärleken till henne föder omtanke om alla andra barn, inte minst den fyraårige kille som kidnappats, i motsats till sina föräldrar och syskon, resten av fyraåringens till synes nästan osannolikt perfekta familj. Alla hittas de brutalt mördade och hans vackra moders häpnadsväckande vackra syster är desperat; visst lovar Max att han och hans kolleger ska hitta den försvunne Bradley? Visst, Max lovar, men låter mer övertygad än vad han är, för även andra barn har försvunnit och en annan fyraåring har hittats mördade på brutalaste vis.
Temat visar sig vara pedofili och det blir allt otäckare, så till den grad att otäckheten – även om den inte är osannolik – till slut känns som själva grejen och förvandlar den bok jag från början fann lysande till något vars avslutande del jag helst skyndar förbi och heller alls inte finner lysande.
Olle Lundqvist