Jag gillar Shane Black. Han är en duktig regissör, duktig på action. Han har skrivit manus till flera flera actionpärlor som ”Dödligt Vapen” och ”Long Kiss Goodnight” och regisserade senast ”Iron Man 3”. Nu är det bekräftat att han kommer att regissera en ny Predator-rulle. Först var det tal om en reboot av originalfilmen; ni vet, den gamla 80-talsklassikern där Arnold Schwarzenegger skriker Geaath to da choooppah! Jag hann bli riktigt nyfiken, tills Shane dementerade reboot-ryktena och sa att det rör sig om en regelrätt uppföljare. På vilken Predator-film han syftar på vet jag inte, men jag hoppas innerligt inte att han tänker på ”Predators” från 2010. Den filmen, precis som Alien vs. Predator-skräpet, var en ren våldtäkt på karaktären.
Att Shane ocksåsäger att han är intresserad av att expandera och utforska den existerande Predator-mytologin gör mig extra ledsen. Det är nämligen det sista jag vill se. Desto mer man gräver i Predators ursprung desto mindre intressant blir han. Jag vill inte veta hur många rymdkusiner han har, hur hans hemplanet ser ut eller vad han föredrar att äta på fredagskvällarna. Jag vill att Predator förblir den där mystiska figuren i träden; en osynlig, livsfarlig fiende som jagar sitt villebråd med hänsynslös effektivitet.
Ända sedan andrafilmen har han exploaterats som en apa på zoo i den ena risiga filmatiseringen efter den andra. Ska det göras en till Predator så vill jag ha en enkel, rättfram intrig. Jag vill ha tillbaka djungelmiljöerna, de tuffa elitsoldaterna. Jag vill ha hinkvis med blod och slafs. Låt det utveckla sig till en nagelbitande katt-och råtta-lek mellan soldaterna och en Predator. Just det: en Predator. Inte två, tre eller ett helt dussin. Det räcker gott och väl med en, precis som i originalet. Håll det enkelt, avskalat och rått. Det blir genast så mycket mer spännande då.