Ibland vandrar jag gatorna som en vanlig pensionär, vilket jag inte ännu är. Vid just det tillfället som jag tänker på så behövde familjens lilla terrier lätta sin börda. Som jag sedan fick ynnesten att plocka upp med enbart en tunn påse mellan min hand och den rykande högen restprodukter. När jag rör mig i detta offentligaste av rum händer det inte sällan att folk börjar okynneskonversera. Man behöver inte ha mycket mer gemensamt än att man befinner sig utomhus och är vid liv för att någon skall finna det för gott att lindra tristessen deras med ett par uppskattande ord angående terrierns pigga uppsyn. Man kan få svara på knepiga frågor angående ålder och ras; har man otur kan det dock bli annat ljud i skällan.
Jag blev lite chockad när de främlingsfientliga fick ett så pass stort stöd som de fick i mitt valdistrikt. Dock så tror jag att jag så smått börjat lista ut vilka de är som röstat så. För de tycks vara ute och röra på sig vid ungefär samma tider som jag tvingas ut med jycken. Oftast behövs ytan inte ens skrapas på för att den slentrianmässiga rasismen skall komma i dagen, istället väller den fram likt restprodukterna ur hunden. Lukten är inte helt olik den heller. Man får stålsätta sig om man är som jag och försöker hålla sig med ett öppet hjärta.
Oftast börjar jag argumentera emot, men jag viker raskt ned mig och blir stum. Istället försöker jag hitta en lämplig lucka i fördomarna att smita iväg i. Sedan skäms jag att jag inte anlade ordentlig moteld utan istället smet iväg som om vore det akut att få hundfekaliepåsen i soptunnan så fort som möjligt. Jag intalar mig att det är därför att jag är ledig och vill slösa så lite av den tiden som möjligt på människor jag hellre skulle se trampa i innehållet av min påse. Kanske borde jag sluta plocka upp efter hunden? Nä, funkar inte.
Magnus Ericsson