Foto: Frank Ockenfels.
Häromveckan såg jag äntligen "Blade Runner 2049". Och vilken film det var. Nästan tre timmar av science fiction-mys i en bekväm biofåtölj. Och någonstans kan jag känna att det är precis så här jag vill att framtiden ska vara. Hela världen är en gigantisk stad, det är konstant regn, rusk och småkallt. Flygande bilar, föroreningar och en konstant kamp för att överleva.
Samma sak känner jag när jag ser "Mad Max"- filmerna. Bring it on, brukar jag tänka. Utbränd öken, jakt på mat och vatten, den dödliga konkurrensen med andra överlevare, den starkaste överlever. Tillåt mig att hävda att det låter alldeles underbart.
Tänk bara på alla gnällspikar runtomkring dig, ingen av dessa människor skulle klara en sekund i den råa postapokalyptiska framtiden. Gnäll är inte styrka, det är svaghet. De skulle ätas upp, antingen av muterade rovdjur eller av utsvultna kannibaler. Ett problem mindre ur världen.
Ingen skulle bry sig om invandring. Varför? Jamen för att alla är ändå på flykt och alla gränser är utraderade. Problemet löst. Alla kämpar på lika villkor. Nazister skulle inte heller finnas på någon gata, eller något landområde heller för den delen. Varför? Ja, det säger väl sig självt? Intelligens vinner alltid, och intelligens är inget som nazister har ett överflöd av. Slutdiskuterat.
Ja, som in förstår så väger fördelarna betydligt tyngre än de få nackdelar som går att identifiera. Genomsnittlig livslängd? Definitivt kort. Föroreningar? Livshotande, givetvis. Mänskliga rättigheter? Obefintliga.
Men jag kan ändå någonstans känna att det är så jag vill ha det. Häftiga kläder, tuffa bilar och en evig kamp mot sina motståndare. Nu kommer det ju givetvis inte att bli så, det är ändå en filmvärld vi pratar om, det förstår till och med jag. Men man måste ändå få drömma. Och det är det här jag drömmer om.
Dennis Fahlgren