Egentligen tänkte jag skriva om helgens Trästockfestival och vilka band man inte får missa - Heavy Tiger, INVSN och Stiu Nu Stiu. Men nu tänker jag inte längre göra det. För häromdagen nåddes jag av den tråkiga nyheten att regissören George A. Romero gått bort 77 år gammal.
Ni vet, han som gjort "Night of the living dead", "Dawn och the dead" och så vidare. Mannen som är anledningen till att vi dyrkar de levande döda idag. Det är hans fel, eller hur man nu vill uttrycka det. Mitt egna möte med hans filmer skedde med just debuten, "Night of the living dead", från 1969. Jag och en vän hyrde en nött och vältummad VHS-kassett med den svartvita klassikern på Videoteket. Sedan köpte vi chips, läsk och snask. Sådant som hör till när yngre tonåringar hyr film.
Och jag kan inte påstå att filmen på något sätt var extrem, men det fanns en krypande obehagskänsla i kroppen efteråt som inte riktigt ville försvinna. Det var något oerhört otäckt med dessa återuppväckta lik som långsamt släpade sig fram. Och framförallt så väcktes ett intresse till liv. Jakten på resten av hans filmer om de levande döda. En inte helt enkel jakt i slutet av 1990-talet. Efter många om och men och långa väntetider på VHS-kasseter som skickades i vadderade kuvert så fanns där en liten samling med några av George A. Romeros filmer i en hylla på mitt pojkrum. Tillsammans med massor av hårdrocksskivor, givetvis.
Ja, visst, ni kan säga att det bara är slafs, gegg och våld. Jag håller med! Men George A. Romero var ingen dumskalle. Inbäddat i hans dystopiska vision finns en svidande samhällssatir. Inget jag direkt reflekterade över som tonåring, men nu är det tydligt. Särskilt i klassiska "Dawn of the dead."
Allt du gjorde var verkligen inte bra, men jag vill ändå säga tack för allt. Vila i frid, George A. Romero.
Dennis Fahlgren