För många var måndagen den trettonde november 2017 en helt vanlig dag. Det kanske kändes tungt att gå tillbaka till jobbet efter helgen? Kanske hjälpte inte ens den starkaste koppen kaffe att väcka den halvslumrande hjärnan till liv? Ja, vad vet jag? Allt jag vet är att jag raskt flög upp ur sängen, likt ett spjut ur en spjutkastares hand. För måndagen den trettonde november 2017 var nämligen ingen vanlig dag.
Albumet "Floodland" med The Sisters of Mercy fyllde trettio år. Nu begriper ni ju själva varför det inte var en vanlig grådassig måndag med minusgrader och döskalleuppsyn i lunchrummet på jobbet. "Floodland", ja. Detta monumentala mästerverk av rent guld. Från inledande "Mother Russia" till avslutande "Never Land (a fragment)" återfinns inget annat än den yttersta av den yttersta perfektion. Albumet är unikt likt inget annat. Huvudmannen och ikonen Andrew Eldricht - ett helgon. Detta trots att han idag mest grymtar, mumlar och har luvtröja när han uppträder. Det spelar ingen roll, han har ett livslångt frikort för alla typer av beteenden.
Okej, visst. Resonemanget faller möjligtvis en aning om man nu inte gillar den här typen av musik. Men vem vill vara så tråkig och meningslös? För oss som förstår att gothrock är meningen med mycket, ja, vi förstår helt enkelt. Min väg in var att världens kanske i särklass bästa hantering av elbas återfinns i spåret "Lucretia My Reflection". Inte nog med att spåret är ett briljant stycke musik, alla som vet någonting vet dessutom att väl utförd hantering av elbas är det finaste som finns. En konstform.
För mig kan allt härstammas till albumet "Floodland". Viljan att enbart klä sig i svart. Hanteringen av sagda elbas. Besattheten vid raka rytmer. Dragningen till mörk visksång och dyrkandet av 1980-talets produktion och ljudbild. Precis allt började med "Floodland". Så ett stort grattis till trettio år.
Dennis Fahlgren