Dennis Fahlgren är nyfrälst – han har upptäckt Rammstein.
Det tyska bandet Rammstein (”Du, du hast!”) har aldrig någonsin varit en grupp som väckt några känslor inom mig. Jo, jag har hört de flesta låtarna, och haft vänner som predikat de tyska industrigiganternas storhet och lockelse. Men nej, jag har aldrig konverterat och knäböjt på gruppens altare.
Det har gått tio år sedan Rammstein senast gav ifrån sig ny musik. Och det har inneburit att det pumpats på friskt med marknadsföring inför släppet. En återkomst, äntligen, nu är det dags igen och så vidare. Så det har varit väldigt svårt att undvika gruppens nya musik. Som självutnämnd musikexpert vill jag också ta del av ny musik oavsett om jag tror att det kommer falla mig på läppen eller inte. Jag vill åt referensen helt enkelt. Kunna sitta tillbakalutad och läxa upp mina bekanta med information, anekdoter och referat av förstahandsupplevelser kring aktuell musik. Bra som dålig.
Nu har något märkligt hänt. Efter att ha lyssnat på Rammsteins nya självbetitlade album, deras första på tio år, så har något slumrande inom mig väckts till liv. Som en blixt från klar himmel som passerat genom min kropp, öppnat upp mina sinnen - främst hörseln - och bankat in den tyska gruppens ande i min själ. Tro det eller ej men jag har blivit nyfrälst. Vilken känsla det är. Vilken fantastisk ny värld som blomstrat upp framför mina ögon. Där tyskan är språket som sjungs, där riffen är stela men ändå svängiga och elden bränner framför ögonen.
Jag är en konvertit och jag gillar det. Och nu när jag studerat och förkovrat mig i Rammsteins senaste giv är jag strax redo att gräva mig bakåt i deras omfattande diskografi för att lära mig ännu mer och bli upplyst på riktigt. Som nyfrälst är törsten efter kunskap aggressivt bottenlös.