Jag har mycket att göra. Flytta, renovera, bli pappa, jobba skift, spela i band, lyssna på och skriva musik. Jag klagar inte, men det är för få timmar på ett dygn. Pust! Nåväl. Inget ont som inte för något gott med sig. Och flyttande är en sådan sak. För tänk alla dessa gamla grejer som man skuffat undan ner i något förråd eller en garderob som nu kommer fram och värderas och omvärderas. Kasta. Spara. Skräp. Eller behålla? Många beslut ska fattas. Men något som inte ska kastas bort, hur orimligt och omodernt det än må vara, är min gamla samling med CD-skivor. Jag har inte räknat men någonstans mellan 500 och 600 gissar jag att det är. Girigt förvärvade under kanske femton år eller något sådant. Herrejösses, vad mycket plast det är i några lådor och kartonger. Men nej, det ska inte röras!
Ja, jo. Det finns i princip inget ekonomiskt värde i de här skivorna, det vet även jag. Och det är inte så viktigt när allt kommer till kritan. Men det är så här att jag har samlat ihop allt det här. Affektionsvärdet är högt. Och även om jag inte samlar längre på just CD-skivor är jag smärtsamt medveten om hur mycket pengar och hur mycket tid jag lagt på det. Då får det vara kvar. Någonstans tänker jag också att kanske, kanske ändå med lite fantasi, kommer CD-skivan att göra comeback en vacker dag. Vilken succé det då kommer bli med 25 kilo gamla CD-skivor undanstoppade i källaren. Det kan ingen förneka. Jag säger inte att det kommer bli så, men om det blir så. Ja, då är jag en kung.
Ja, himla med ögonen. Sucka och stöna. Gör det bara. Mina CD-skivor stannar. Inget ska slängas. Inget ska röras har jag ju förklarat. Jag är lite som han killen i Lyxfällan vars hästar riskerar att säljas. Fast det är inte hästar utan 25 kilo med gamla CD-skivor det handlar om.
Dennis Fahlgren