Foto: Valentina Petrova.
Det finns saker i livet som bara sker. Andning, födsel, död. Ja, ni förstår. Det är inget som vi riktigt styr över. Vi har alla detta gemensamt. Sedan finns det mer eller mindre individuella konstanta skeenden som det inte känns som att man personligen styr över. För mig finns det tre.
Snöskottning. Kalla det inte ett val, för så har jag aldrig upplevt det. Jag har så länge min hjärna kunnat bevara minnen spenderat en betydande del av vinterhalvåret med en snöskyffel eller spade i mina händer. Varför? Jag vet inte. Hur? Jag vet inte. När tar det slut? Jag vet inte. Ena stunden sitter jag framför skivspelaren och sedan blinkar jag med ögonen och befinner mig utomhus och bearbetar en plogvall som jag trodde jag skottat bort tidigare på morgonen. Det är en ond, osund och helvetisk cykel som upprepas utan att jag valt det.
Bränngropen. Denna mytomspunna plats som inte riktigt gör skäl för sitt namn. Om det ändå vore så väl. Hit åker jag med allt skrot som aldrig verkar ta slut. Likt snöskottningen är det tveksamt om det finns någon valfrihet när det kommer till resor till Bränngropen. Alla vägar i staden leder nämligen till Bränngropen på ett eller annat sätt. Hur jag än kör och vrider ratten i olika kombinationer finner jag alltid mig själv ståendes tillsammans med andra hålögda män i arbetsjackor tyst kastandes skrot vid en rad med uppmärkta containrar. Vissa dagar är det enda jag kan tänka på Bränngropen och dess dragningskraft.
Till sist finns det en mystisk man som dyker upp var jag än befinner mig. Vid frukostbordet. Då går han förbi utanför. På restaurang. Då sitter han några bord bort. När jag stannar vid ett rödljus. Då sitter han i bilen bredvid. På promenaden. I matbutiken. Hela tiden är han där. Han är helt ovetandes om det själv en konstant i mitt liv.
Där har ni det. Mitt liv i tre delar. Snöskottning, Bränngropen och en mystisk man.
Dennis Fahlgren