Foto: Stephen Vaughan.
Snart dyker den upp på biograferna. Vilken då, undrar ni? Ja, men "Blade Runner 2049" givetvis. Uppföljaren till Ridley Scotts monumentala mästerverk och stilbildande milstolpe "Blade Runner" från 1982.
Okej? Men vad är poängen med att göra en modern uppföljare till en 35 år gammal sci fi-rulle? Motfråga: Vad är poängen med någonting? Nej, just det. Av de korta små förhandsvisningar som släppts verkar det dock som att sannolikheten för att denna uppföljare kommer klassas som värd och bra verkar väldigt hög. Harrison Ford, åldrad och slapp i ansiktet, flimrar förbi med ett skjutvapen i hand i en tydlig homage till den gamla filmen. Ryan Gosling, med sin likgiltiga men briljanta uppsyn, har huvudrollen och smyger runt i allt från en dammig öken till att åka flygande bil genom en futuristisk storstad.
Jag myser åt alla detaljer i trailern. Känslan verkar rätt, inget trams och inget förskönande snick-snack. Det är skitigt, det är rått och det verkar våldsamt. Avstegen från den ursprungliga visionen av "Blade Runner" verkar tack och lov minimala. Men man vet ju aldrig helt säkert.
Jodå, risker finns alltid. Film idag utgår ofta från att biobesökare är trögtänkta primater som inte klarar av att tänka på egen hand och ska därför förklara och hålla hand för att inget ska skava, vara för svårt att förstå eller ta till sig. Det och att filmen helt enkelt kan vara tråkig och ointressant är det som gör att nerverna trots allt gör sig lite påminda i upptakten till filmens premiär nästa vecka. Men jag försöker tänka positivt. Ridley Scott gjorde inte bort sig totalt när han återuppväckte sitt Alien-universum senast vi sågs. Det bådar hyfsat gott och som uppvärmning är det självklart att titta på den gamla "Blade Runner" både en och två gånger.
Dennis Fahlgren