Foto: JOHAN ENGMAN / TT.
Vet ni vad jag lyssnat på senaste tiden? Inte? Då ska jag berätta.
Loscil - "Plume". 2006.
Detta enmansprojekt från Kanada gör att man reser till andra platser än sitt sparsamt inredda vardagsrum. Elektronisk minimalism där det stundvis är svårt att ens urskilja om det är tystnad eller om det är musik. Kräver tålamod, intresse och koncentration. Den nysläppta återpressen på ljuvlig dubbelvinyl är dessutom ett måste för varje seriös skivsamlare. Samboreaktion: Måste vi lyssna på det här just nu?
The Haxan Cloak - "Self titled". 2011.
The Haxan Cloaks sjävlbetitlade debutalbum sägs vara inspelat i upphovsmannen Bonny Krlics föräldrars vedbod. Han har gnisslat lite med fiol och cello, slamrat i dörrar och spelat in ljudet av, ptja, luft kanske. Svårt att säga exakt vad som låter, men fantastiskt är det. Det tog mig två år att hitta den extremt limiterade vinylutgåvan som finns i enbart 250 exemplar. Samboreaktion: Men stäng av! Det känns som att vi lever i en skräckfilm!
Okkyung Lee - "Ghil". 2013.
Glöm allt du tror att du vet om cellomusik. Koreanskan Okkyung Lee bryter alla normer med sina eklektiska improvisationer. Inledningsvis bland det svåraste jag gett mig an i musikväg, men jag har blivit rikligt belönad. Inget för romantiska middagar. Samboreaktion: Du är ju störd på riktigt. Man blir sinnesjuk av det här!
Miles Davis – "On the corner". 1972.
Svårt att greppa hur banbrytande detta album var när det släpptes. Det tog mer än 30 år innan folk förstod att det här typ är det bästa Miles Davis spelat in. Enformigt, skrikigt och hårt rytmisk på ett sätt som sannolikt skrämmer bort Kind of blue-lyssnare på mer än ett sätt. Men för oss som kanske inte är riktigt genuina jazzentusiaster är detta vägen in till att börja förstå åtminstone litegrann. Samboreaktion: Men bor vi i ett dårhus eller? Stäng av!
Dennis Fahlgren