Jag tänker sticka ut hakan en aning och ifrågasätta semlan så här dagarna efter fettisdagen. Detta klassiska bakverk, älskat av så många. Men varför? Ja, jag undrar jag.
För det är inget speciellt med semlor. Det är lite sött bröd. Lite halvhjärtad grädde. Lite mossig mandelmassa. Ja. Precis. Inget speciellt. Inte ens i kombination.
Äta semla är lite som att rösta på sossarna, vara med i facket eller köra Volvo och titta på Melodifestivalen.
Folk bara gör det, men ingen kan svara vettigt på varför och ingen ifrågasätter någonsin för en sekund sina ickeval.
Men här tänker jag att jag kan fylla en funktion och skapa om inte en massiv folkrörelse rörelse så åtminstone en stund av klarsynt reflektion och nyktert resonemang.
För säg mig, om semlan nu är ett så fulländat bakverk som det sägs – varför har det då dykt upp avarter likt semmelwrap, tacosemla och valfritt ord kombinerat med semla-semla?
Jo, dessa avarter har dykt upp för att, just det, semlan är en gammal utdaterad kvarleva som är så dödstrist att bagare och konditorer i våldsam desperation är villiga att göra precis vad som helst för att slippa baka en enda klassisk semla till.
Jag har ingen källa på det, men det måste vara så att ingen i hela världen längre tycker om att baka semlor för miljonte gången.
Okej, men det här eviga gnället utan konkreta förslag lösningar då? Är inte det nästan lika typiskt som att slentrianmässigt äta semlor? Jo, så är det. Men du. Underskatta inte mig, va.
Självklart tänker jag föreslå ett alternativ. Ät den klassiska butterbullen. Som för övrigt inte verkar heta butterbulle någon annanstans än här i trakterna där vi bor.
På andra ställen heter det vaniljbulle eller något annat obegripligt och felaktigt tramsnamn. I vilket fall som helst. Istället för semla – butterbulle!
Dennis Fahlgren