Foto: Khin Maung Win.
Har ni sett dokumentärserien "Eran - punk i tre delar"? Titeln avslöjar vad det handlar om. Punk. Musik. Attityd. Allt möjligt. Intervjuer varvas med klipp från spelningar, miljöbilder och så vidare - ja, allt sådant där som hör dokumentärer till. Joakim Thåström sitter i en soffa och kliar sitt skäggstubb och minns tillbaka till Rågsved på 1970-talet. Jo, nog är det intressant. Rätt bra. Han är mäktigt cool, Joakim Thåström. Så här fortsätter det. Medelålders kvinnor och män som berättar med illa dolt nostalgiskt skimmer om det som förut var.
Jag har inte så mycket dumt att säga om dokumentären som sådan. Den är snygg, intressant och så vidare. Men när jag ser den, och lyssnar på alla som intervjuas, alla musik som spelas, om protester och om motstånd. Ja, då gnager och skaver det lite inombords. Inte över innehållet givetvis, men att allt prat, snack och gormande om vad punk är och vad den eller det betytt visas alltså i Sveriges Television. Töntighetens högborg. Det finns inget lamare och mindre punkigt än Sveriges Television. Och här sitter jag, säkerligen tillsammans med hundratusentals andra dönickar, och tittar under bästa sändningstid på en dokumentärserie på, märk väl, Sveriges Television om punk.
Om det inte redan var smärtsamt uppenbart att punken redan var död så är det numera glasklart. Det räckte inte med att vi först grävde ned liket, vi var tvungna att gräva upp och bränna det på bål också. På Sveriges Television. Alltså Public Service. Kan det bli töntigare? Nej, jag tror faktiskt inte det.
Jag minns även klavertrampet "Hårdrockens historia" som visades för några år sedan. Även där uppstod en viss huvudvärk över att subkulturella hemligheter luftades för den stora massan som att det vore "På spåret". Tvi!
Men hur som helst. Dokumentären i sig var ju rätt bra.
Dennis Fahlgren