Det är fullständigt meningslöst. Bilder. På skivor. På internet. Ni förstår ju själva.
Jag köper att vi tar kort av oss själva, våra liv, vad vi gör och allt däremellan. Jag är själv skyldig till detta uppmärksamhetstörstande. Det är rimligt. Nästan alla gör det. Ingen reflekterar nämnvärt över det. Men jag har rannsakat mig själv. Och insett det paradoxala i att ta kort av objekt som ska avlyssnas. Ändå kan jag, och vill inte heller, sluta.
Hur meningslöst det än är, vilket jag villigt erkänner, så handlar det om att visa vad som är mitt. Vad jag köpt. Vad jag har samlat ihop. Vad jag jobbar 40 timmar i veckan för att ha råd med. Som du inte har. Och egentligen är det ju märkligt, för jag äger i princip ingen skiva som inte extremt många andra också äger. Så jag är dubbelt lurad. Men jag vet om det, så det är lugnt.
Sedan handlar det ju om finess och presentation också. Jag tar inte kort av mina skivor bara rakt upp och ned. Nej, lite handlag och estetisk förmåga krävs faktiskt. Häromdagen, efter att jag kompletterat min Black Sabbath-sektion med bandets två svåra album från mitten av 1990-talet, kände jag mig nöjd som bara en riktig ärkeröv kan vara. Ni vet, överjäst rödsprängd av skivfrossande och ohämmat nöjd. Sådan är jag.
Så jag tog dels som så många gånger förr en minutiöst komponerad bild av de två nya skivorna liggandes på matsalsbordet av mangoträ. Bra, men spontant kände jag att det inte räckte för att visa på hur otroligt nöjd jag var. Plockade fram hela Black Sabbath-sektkonen. Avlägsnade plastfickor då de lämnar fult blänk på kort. Filmade när jag förnöjt bläddrade igenom samlingen. Delade bild och filmoch tänkte att nu måste ni väl ändå begripa hur nöjd jag är?
Dennis Fahlgren