För några år sedan när plånboken både kändes och var tom blev jag tvungen att ta ett svårt beslut som stundvis gnagt i mitt samvete sedan dess. Jag sålde skivor. Ur min egen skivsamling. Det kanske i särklass svåraste beslutet jag någonsin behövt ta. Vilket möjligtvis skvallrar om min i övrigt extremt bekymmersfria tillvaro. Men ändå. Allt är relativt.
Hur som helst. När jag där för några år sedan satt på golvet i mitt vardagsrum, bläddrade i min skivsamling och kände en stolthet över att jag trots en knaper situation inte lyfte ett enda bidrag kunde jag inte låta bli att känna en oerhörd sorg över att behöva skiljas från några av mina surt förvärvade plattor. Novembers första. Alla album med Twisted Sister. En sällsynt testpress av Masshysteris första album. Någon Sonic Youth. En EP med The Devils Blood. Ja, listan kan göras lång. Men det var bara att bita ihop och övertala sig själv om att det alltid går att köpa tillbaka samma skivor en annan gång. Just där och då behövdes pengar på kontot.
Ja, det var sannerligen en tuff tid det där. Men som det ofta gör så löste det sig bra. Det gick vägen och allt återgick till det normala. Pengar rullar in, pengar rullar ut. Skivor dimper ned i brevlådan, stoppas i skivhyllan. Och så vidare, och så vidare. Men en sak jag insett är att de skivor jag en gång sålt aldrig kommer att komma tillbaka. Det är som att de förbrukat sitt förtroende. Att album i min samling kan bli utvalt till försäljning, att försvinna ur mitt liv om man så vill, är ett bevis på att det aldrig skulle hamnat där till att börja med. Det är en insikt som gör att mitt samvete stillas något för en stund. Och i efterhand var det trots allt rätt beslut då pengarna behövdes. Men jag måste ändå erkänna att jag under många långa sömnlösa nätter legat vaken och tänkt på mina utflugna Twisted Sister-vinyler. Suck.
Dennis Fahlgren