Foto: Jordan Strauss.
"Jamen hur har det gått med att se filmerna du tänkte se under sommaren då?", hör jag hur ni nyfiket och vetgirigt undrar. Ja, två av tre utvalda rullar har hunnits med. Kanske inte den tre av tre utvalda rullar jag hoppats på, men ett godkänt resultat ändå. "Jamen vadå, har du bara sett två filmer i sommar?", hör jag någon annan negativ och gnällig typ fråga. Men åh, smart! Nej, så klart jag inte bara sett två filmer. Det begriper väl vem som helst. Men av de tre filmer jag tydligt bestämt att jag skulle se i sommar har jag lyckats se två. Okej? Bra.
Tillsammans med min frus bror såg jag "The Warriors" från 1979 för jag vet inte vilken gång i ordningen. Detta fantastiska gängvåldsepos med grym musik, stil och ett riktigt ruffigt New York gör att pulsen är hög i princip hela vägen igenom. Och i flera dagar efteråt går man och plinkar på tomma glasflaskor och utbrister lömskt "Warriors, come out and play…" eller så skriker man rakt ut "Can you dig it!?". Den som vet, den vet vad det handlar om.
Sedan, tillsammans med mina två bröder, bevittnades för jag vet inte vilken gång i ordningen "Escape from New York" från 1981. En av världens kanske bästa filmer, försökte jag förklara för mina genetiska jämlikar. Efter att filmen tagit slut kunde vi konstatera att ja, det är verkligen en av världens kanske bästa filmer. Och Kurt Russel i rollen som Snake Plisken är världens kanske i särklass bästa actionhjälte. Hård, tuff, skoningslös och lämnar inga frågetecken på slutet. Hur bra som helst. Man vill själv bära ögonlapp, helt enkelt.
Och till sist den tredje osedda filmen. "The Road Warrior". Världens kanske i särklass bästa film. Så pass bra att jag inte förmått mig se den igen bara för att allt annat skulle kännas så futtigt i jämförelse. Jag sparar den till i höst när vinterdepressionens mörker behöver skingras.
Dennis Fahlgren