Foto: Alik Keplicz.
Har ni tänkt på hur extremt lätt det är att nörda ned sig i valfritt ämne idag? Information och tidigare exklusiv kunskap finns tillgänglig på ett sätt som gör att vilken fjant som helst kan lära sig hur mycket som helst om vad som helst. Suck.
Jag minns en tid där kunskap om viktiga saker som bandmedlemmar, olika pressningar av skivor, omslag och vilken typ av förstärkare som användes på vilken låt, hur gitarren var stämd och massor av annan superintressant och superviktig information om alla mina intressen var hårdvaluta. Information som man läste sina ögon närsynta för att memorera. Böcker, tidningar, musikvideos och skivkonvolut. Där fanns informationen. För den som gav sig tid. För den som var besatt av att veta allt.
Några hopp fram till nutid. Tre klick. Om ens det. Så lång tid tar det för en snorvalp av idag att lära sig allt sådant som jag spenderade oräkneliga timmar av mina tidiga tonår till att lära mig. Den hårda vägen. Låter jag missunnsam? Låter jag bitter? Det är för att jag är missunnsam! Det är för att jag är bitter! Min surt förvärvade kunskap om olika pressar av Misfits-singlar, hur jag memorerat alla medlemmar som spelat på Black Sabbaths skivor och hundratals andra obskyra anekdoter och intressant och livsviktig fakta om hårdrock, dödsmetall och djävulsmusik. Det är inte värt ett dugg. Inte längre.
Idag är inget mystiskt. Inget är hemligt. Det finns i princip ingen anledning till att ens fundera över vem som spelade trummor på turnén för Black Sabbaths album Born Again mellan 1983 och 1984. Var det Bill Ward? Var det Bev Bevan? I en perfekt värld skulle jag sitta inne på denna smaskiga karamell till information och kunna blända mina ovetande kamrater med extrem detaljkunskap. Men icket. De vet redan. "Vadå, jag har googlat redan ju".
Dennis Fahlgren