Foto: FREDRIK SANDBERG / TT.
Jag avundas alla som när helgen kommer kan luta sig tillbaka och ta det lugnt. Ni med massor av barn, horder av djur och överdådiga hem att hålla reda på. Ni lever det lugna livet, sanna mina ord. Ingen stress, ingen oro, bara lugn och ro. Det är vad ni har jämfört med mig. När flödet på Instagram fylls till bredden med snoriga näsor, tappade tänder och bilder av tjo och tjim så tänker jag hur lyckligt lottade ni är. Ni vet inte hur lugnt, skönt och bra ni har det. Ni vet inte vad riktig stress är. Den stress som jag känner.
Jag har så mycket jag ska göra varje helg att jag snart bågnar. Är det inte att grämas och våndas över vilka skivor med The Stooges eller The Doors jag ska lyssna på så är det vetskapen om att det kan finnas dammkorn på mina förstapressar av Discharges "WHY?"och "Hear nothing, see nothing, say nothing"som jag betalat hutlöst mycket för att äga. Denna ångest kan inget barnkräks i världen rå på. Jag skulle välkomna sömnlösa nätter med skrikande barn och nödiga hundar som springer runt i cirklar före att behöva tänka på att det kan finnas dammkorn på mina Discharge-skivor. Ni förstår inte hur jag lider. Ni kan inte förstå hur jag lider.
Och alla dessa album jag inte ännu har i min samling. Hur ska jag hinna med? Och ha råd? Bil? Ha! Billigt! Hus? Sluta skämta! Förstår ni hur hutlöst mycket pengar det kostar att ha ens en medelmåttig skivsamling? Pengar och tid - det finns ingen bortre gräns. Så när ni nattar era små efter gråt och tandagnissel, eller sliter med ved och hö för att hålla värmen och utfodra boskap. Tänk på de stackars skivsamlare som hålögt sitter och stirrar in i sina datorskärmar, i olidligt långsam nedräkning till nästa nätauktion eller de som nöter sina fingrar för att hålla ordning och reda i skivhyllorna. Tänk på hur bra ni ändå har det.
Dennis Fahlgren