Foto: Hasse Holmberg / TT.
Om några få månader kommer jag att få stifta bekantskap med en alldeles ny person. En väldigt liten hjälplös en. En bebis. Min son eller dotter. Det finns väldigt mycket att tänka och tycka om detta. Huvudet snurrar mest hela tiden. Hur ska vi lösa det här och hur ska vi lösa det där? Och så vidare. I all oändlighet, dygnet runt. Nog är det tröttsamt alltid, men det löser sig.
En sak som redan på förhand är bestämd är att barnet redan på sin första dag i sitt nya hem ska få lyssna på den första låten på Black Sabbaths första skiva. Fullt rimligt, tänker jag. Barnmusik? Nej, egentligen inte. Men utbildning av detta slag kan inte påbörjas tidigt nog.
Ni förstår lika bra som jag att barn inte har någon smak. Därför är det som förälder extremt viktigt att sätta upp strikta ramar för den kultur som barnet ska och tillåts ta del av. Mora träsk? Glöm det! Här är Slayer! Teletubbies? Knappast, du! Här ska du få se "Mad Max: Beyond Thunderdome" istället! Det ska väl ändå bli människa av dig, inte något litet puttefnask, va?
Som ni förstår tar jag det här på väldigt stort allvar. Att fostra ett barn kommer inte att vara någon lek, men jag är förberedd. När det är min tur att vara föräldraledig börjar det på riktigt. Jag och barnet ska lyssna på viktiga album och samtala om det vi hör. Så att barnet börjar tänka själv. Ozzy- eller Dio-eran av Black Sabbath? Sisters of Mercy eller The Mission? Svart eller vit t-shirt? Ska det bli någon ordning får man se till att det blir någon ordning själv. Det tror jag att ni också förstår.
Nåja. Det viktigaste av allt är ju ändå att barnet är friskt. Om man med friskt menar att dela samma musik-, filmsmak och intressen som sin far. Då vill jag att mitt barn är friskt. Längtan efter att både få lära och lära känna den lilla personen där inne i magen är helt enorm. Snart börjar allvaret.
Dennis Fahlgren