”Tråkigt”, ”Man förstår ingenting” och ”Sådant här säger du att du gillar bara för att vara häftig”.
Allt detta är sådant jag hört sägas om den nya säsongen av tv-serien”Twin Peaks”. Eller streama över internet-serien kanske man säger idag? Jag vet inte. Hur som helst. Fantastiskt är det. Även om jag som vanligt är sen på bollen och bara hunnit se fem avsnitt.
Vi börjar med kritiken att det är tråkigt. Ja, jo, kanske, jo.
Det är rätt tråkigt, på ett sätt. Tempot är långsamt. Det händer inte så mycket. Karaktärerna stirrar mycket på varandra. Ja, kanske tråkigt ändå, men det beror nog på vad man jämför med. Istället för tråkigt skulle jag kalla det konstigt eller obekvämt. Och det är ganska trevligt, om ni förstår vad jag menar.
”Twin Peaks” kräver uthållighet. Och uppmärksamhet. Det är inte underhållning. Det är en upplevelse. Nästan meditativt.
Och om man förstår någonting? Ja, jo, kanske, jo. Det gör man ju. Om man faktiskt tittar. Om man faktiskt ser och lyssnar på det som händer och inte kroniskt sitter med trynet riktat ned mot sin mobiltelefon hela tiden. Då är det inte så kämpigt att hänga med i svängarna. Åtminstone inte hittills.
Det är klart man inte greppar helheten fullt ut än, men det finns en handling att följa. Så sluta böla och börja om från början och titta ordentligt om du inte hängt med. Det säger mer om en serie om man kan se den och hänga med trots ett konstant mobilanvändande. Det om något är korkad underhållning.
Den sistnämnda kritiken tänker jag inte ens bemöta. Det man gillar, det gillar man. Det man inte gillar, det gillar man inte. Det gäller musik, film och allt annat i hela världen. Jag dömer ingen (bara ibland).
Och ingen kan döma mig. Jag dyrkar ”Twin Peaks”. Det gamla såväl som det nya.
Dennis Fahlgren