Bilsporten Formel 1 omsätter miljarder – ändå är det ett relativt ovanligt intresse i vissa kretsar.
Snart är väntan över, vänner. Vadå, vilken väntan? Vad har jag missat? Jo, förstår ni, det är så här att jag inte bara bryr mig om gammal musik och gammal film. Jag är även sjukligt intresserad av Formel 1 och den nya säsongen inleds om ungefär två månader. Jo, ni läste rätt. Bilsporten som av alla som inte förstår den extrema tjusningen beskrivs som att titta på en prick som åker runt i en cirkel. Men som alltid är det svårt att förklara något för den som inget begriper.
Förvisso är beskrivningen rätt om man ser det som något positivt. För det är något oerhört meditativt med att se dessa under av teknologi och ingenjörskonst slicka asfalten i varv efter varv i hastigheter en bra bit över trehundra kilometer i timmen. Såklart även sanslöst spännande. Förstår man inte så förstår man inte helt enkelt. Men jag upplever att jag förstår. Och när polletten trillade väl trillade ned så har jag inte kunnat titta tillbaka. Tjugoen söndagar förra året spenderades med att titta, analysera, heja, våndas och slita mitt hår i förtvivlan över hur föraren och laget jag avskyr mest av allt i världen (okej, liten överdrift) kunde vinna varje gång. Men sådan är sporten. Till slut kommer dock någon ikapp och allt vänder.
Men det är ett ensamt intresse. Trots att sporten omsätter miljarder varje år vilket bevisligen betyder att rejält många betalar för att titta på och uppleva loppen är jag i minoritet i de snäva kretsar jag rör mig i. Nämner jag mina förstapressar på tidiga Discharge-album och min relativt välbevarade ”Six Pack”-singel med Black Flag så är det high fives och djupa initierade samtal i timme efter timme. Frågar jag istället om någon såg fjanten Estaban Ocons idiotiska omkörning som kostade Max Verstappen segern i Brasilien så möts jag av tomma blickar, nervösa hånskratt och stammande ”V-v-v-vaaa? Eeeh? Heee?”. Suck. Det är inte lätt.