Foto: ANDERS WIKLUND / TT.
Bära. Lasta in i bilen. Nöta väg. Parkera. Lasta ut ur bilen. Bära igen. Heja på människor. Bära upp allt på scenen. Testa ljudet. Ljudteknikern gör tumme upp. Det låter bra. Nu börjar väntan. Vi spelar sist. Headlinear ni?, frågar någon. Nja, njä. Jag vet inte, eller ja kanske man kan säga, jag vet inte försöker jag. Visst, vi spelar sist. Efter alla andra. Men att vi är huvudattraktion. Nja, njä. Kanske. Det spelar väl ingen roll, tänker jag. Vi gör ändå som vi gör.
Jag vandrar omkring i den lilla lokalen. Det är som ett vardagsrum. Bara lite större. Jag tror jag hinner gå ungefär hundra varv där inne. Känner inte riktigt för att prata med någon. Kanske senare, tänker jag. De andra akterna har snart testat sina ljud. Tumme upp, även för dem. Insläpp alldeles strax. Och det dröjer inte länge innan ungefär hundra personer klämt in sig i den lilla lokalen. Svettas. Nickar. Applåderar. Och framförallt lyssnar, hoppas jag. Snart är det vår tur. Jag och mina tre vänner. Som övat så mycket de senaste veckorna. Repeterat. Reflekterat. Vi som för ett tag sedan känt att allt varit helt värdelöst. Bortkastat. Men så en kväll. Exakt så här ska det kännas.
Nu är det vår tur. Vi rör oss likt ormar genom publiken och upp på scenen. Vi rör oss även likt ormar när vi står på scenen. Vi spelar samma ackord i en mindre evighet. Jag nickar mot de andra. Fyra gånger. Mina kollegor byter ackord. Precis som vi övat. Om och om igen. Varje gång jag nickar förändras ljudvågorna vi skapar. Ibland mycket. Ibland lite. Men aldrig för mycket eller för lite. Jag tänker på mina bandkamrater när jag spelar. Tittar på hur de spelar som att det gällde livet. För mig. För dem. För oss. Jag har aldrig imponerats så här mycket förut. Det finns inget som kan beskriva vad ni och det vi gör tillsammans betyder. Ni är bäst.
Dennis Fahlgren