Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT.
Den moderna i-landsmänniskan. Det vill säga du, jag, vi och många andra. Vi har ett stort gemensamt bekymmer. Vi flyttar. Vi köper, säljer, hyr, lånar eller delar bostad. Och förr eller senare flyttar vi ut. Vilket fruktansvärt slit det är.
Inte nog med att all dynga man samlat på sig under åren ska packas ihop, den ska dessutom transporteras utan att gå sönder. Och vadå kasta bort? Man kastar väl ändå inte bort grejer man samlat på sig genom åren? Någon ordning får det ju ändå vara. Den där lilla förpackningen till den där lilla grejen som jag köpte för sex år sedan som jag använde en gång innan den gick sönder? Den förpackningen ska jag ha kvar! Människans samlande är cementerat sedan tusentals år tillbaka i tiden. Så länge man inte lider av samlarsjuka är samlandet en mycket stor, viktig och glädjefylld del av livet.
Hur som helst. Flyttandet, ja. Efter allt packande och fysiskt bärande. Ja, förstår ni, då ska det städas. Alla som precis som jag tycker att städning är både fysiskt och psykiskt smärtsamt räcker upp en hand. Ser ni hur min uppsträckta arm vajar fram och tillbaka? Likt en nödställd sjöman viftar mot ett förbipasserande flygplan ute på öppet hav, så uppsträckt är min arm.
Ja, visst. Jag städar, och jag städar bra. Städandets ohyggliga lidande är givetvis värt det för att slippa bo i en svinstia, men inte är det roligt inte. Och man lämnar inte över en bostad ostädad till nästa boende. Det är spöstraff på det. Men ändå. Jobbigt, jobbigare, jobbigast.
Ja, så här kämpigt har vi det. Det kan tyckas futtigt. I andra delar av världen är det en lyx att ens flytta av egen vilja. Och, ja. I jämförelse är det nog futtigt. Men just här är den värld vi lever i, och där är en flytt den största prövningen en människa kan genomlida.
Dennis Fahlgren