Foto: FREDRIK SANDBERG / TT.
Ja, vad hände? Jag var i Stockholm i helgen. Nu igen, grymtar säkert någon. Jo, nu igen. Jag får väl åka till Stockholm hur ofta jag vill? Hur som helst, ingen helg i storstan utan att gräva i backar med vinyl. Och trots att otaliga skivor med hårdrock passerar mina fingrar och ögon så förblir jag likgiltig. Jag har all hårdrock jag vill ha, tänker jag och greppar istället girigt Savages debutalbum från 2013. För jag har börjat tänka lite så. Att den hårdrock jag gillar, den har jag redan. Och det är på många sätt väldigt tråkigt. Men på andra sätt en befrielse.
Jag är nämligen sjukligt konservativ när det kommer till hårdrock. Det ska vara som det har varit, och det ska fortsätta vara så. Annars får det vara. Jo, ja, visst jag förstår hur det kan tolkas. Jag klagar på ny musik och så vidare. Och ja, på sätt och vis gör jag det. Men det jag menar är att den hårdrock som görs idag så extremt sällan väcker min hunger efter att köpa skivor. Och de skivor inom hårdrock som jag kan tänka mig att köpa äger jag i stor utsträckning redan. Förstår ni?
På sätt och vis har hårdrocken svikit mig. Och gjort mig fri. För borta är nämligen de dagar då jag maniskt grävt mig genom meter efter meter med smutsig vinyl på jakt efter något mellanalbum med Judas Priest, Saxon eller annat liknande band. Jag har allt redan! Frihet! Nästan. Istället kan jag rikta mina surt förvärvade kronor mot ny spännande experimentell musik och ljud som jag inte har ett behov att sätta en strikt ram runt. Så som jag gör med min hårdrock. Hårdrockens misslyckande då? Ja, hur ofta är det egentligen som hårdrocken lyckats bryta ny mark senaste åren? Nej, just det. Det släpps bra skivor än, men jag håller ändå fast vid att det var bättre förr.
Dennis Fahlgren