Foto: JESSICA GOW / TT.
De stora hårdrocksbanden har alltid en sak gemensamt. Bortglömda album. De där skivorna som mest bara gled förbi. De kanske låg fel i tiden, släpptes mellan två bättre säljande skivor eller kanske helt enkelt släpptes så tidigt eller sent i karriären att ingen riktigt tagit notis. Så min vana trogen har jag grävt i arkivet och tänker lista tre hårdrocksalbum som inte får eller fått den uppmärksamhet de förtjänat. Häng med.
Black Sabbath - "Never say die!". Sista albumet från 1970-talet och sista Black Sabbath-albumet med Ozzy Osbourne på sång på 35 år. Sågad vid fotknölarna vid sin release 1978. Sålde knappt någonting och ansågs vara mesig, slapp och slarvig. Men hur fel kan man ha? Ja ungefär lika fel som om "Never say die!". Tony Iommi har på sin höjd skrivit tre dåliga riff under hela karriären och inget återfinns på detta album. Så sluta grina och lyssna istället.
Deep Purple - "Come taste the band". När Ritchie Blackmore försvann från Deep Purple fanns det inte många som inte trodde att bandet skulle repa sig. Men repa var just vad de gjorde, de repade så kopiöst mycket att man skulle kunna tro att unge amerikanen Tommy Bolin var den enda gitarrist bandet någonsin haft. Fräscht blod betydde dock inte ett fräscht album i dåtidens ögon. Men idag är "Come taste the band" en frisk fläkt när man inser att man inte kan lyssna på "Smoke on the water" hur många gånger som helst.
Judas Priest - "Turbo". Ja, ni läser rätt. "Turbo" med Judas Priest från 1986. En skiva så hånad av hårdrockspuritaner att en majoritet av bandets fans inte ens hört kanonspår som "Out in the cold", "Turbolover", "Locked in", "Reckless" och "Hot for love". Jag menar, hur kan man inte gilla detta om man gillar hårdrock? Plastigt? Ja. Överkommersiellt flörtande? Ja! En dåtida flopp? Jodå! Men ändå en skiva som inte har en dålig sekund. Skärpning!
Dennis Fahlgren