Vi måste nog prata om politisk korrekthet. Lite varstans kan man läsa nedlåtande kommentarer om den, oftast följt av ”men att det får man väl inte säga längre i det här förbannade landet”. Jag har själv fått höra att jag är en typisk representant för den politiskt korrekta vänstern och att jag som sådan skulle sakna relevans, eventuellt även implicerat att jag inte ens egentligen menar vad jag skrivit eller sagt, utan att jag enbart skrivit det för att vara just politiskt korrekt. Men låt mig då förklara: jag tror verkligen på alla människors lika värde. Men detta är något som jag måste kämpa för att fortsätta tro på, det kommer inte av sig själv. Vidare tror jag på Immanuel Kant och hans kategoriska imperativ, eller den gyllene regeln som den kristna kallar den. Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag, skrev den gamle Kant. Lite förenklat så menar han att man skall försöka göra så som man vill att andra skall göra mot en själv.
Inget av detta är politisk korrekthet, utan snarare en följd av att jag aktivt funderat på världen och hur jag tycker den borde vara. Vidare har jag försökt läsa och förstå hur andra människor tänkt och tänker och sedan förhållit mig till det. Men exakt hur de ansvariga för att godkänna den ökända reklamkampanjen i Stockholms lokaltrafiks utrymmen tänkte är jag mer osäker på. Det är ett gränsfall om kampanjen inte konstituerar ett brott som hets mot folkgrupp, men jag kan ha fel, även om Europarådet uttryckt liknande tankar. Dessutom är den delvis bevis på en chockerande dålig engelska, vilket i sin tur uppmärksammats i engelsk press. Så ursäkta världen, ursäkta att ni fått ta del av vår smutsiga byk. Jag skäms å alla våras vägnar, men det får man väl inte heller längre skriva i det här förbannande landet.
Magnus Ericsson