Foto: Tor Johnsson/SvD/TT.
”BRAAOOOMBVFF”. ”BRAAOOOMBVFF”. ”BRAAOOOMBVFF”. Det är det närmaste en beskrivning jag kan komma av ljudet som vällde ut från en av mina grannars lägenhet när hen hade fest. För jag vet inte vilken gång i ordningen. En vardag. I ett väldigt lyhört hus. Utan förvarning.
Jag är begåvad med ett i det närmaste oändligt tålamod. Men ibland passeras en gräns. Och den här kvällen passerades den. Dålig låt efter dålig låt vibrerade genom väggarna, mina knogar vitnade för varje ny sekund av det hemska oljudet. Jag vet inte ens vilka låtar som spelades. Jag bryr mig inte om vilka låtar som spelades. Det enda som hördes var de onaturliga vibrationerna i huset samt ett aldrig försvinnande spring, slamrande och hojtande från trapphuset.
Försökte tänka på annat. Svårt. Kände en stråle av ilska och reste mig ur soffan. Gick upp för trapporna till våningen ovanför. Tänkte ”jag ska bara säga till om ljudvolymen, inga personangrepp, var lugn, inga personangrepp, andas lugnt”. Kom fram till dörren. Tryckte på ringklockan. Allt som hördes genom dörren var berusat sorl och dålig musik på hög volym. Ringde på lite mer. Ingen respons. Knackade på dörren. Artigt, men bestämt. Knackade igen. Lite hårdare. Ingen respons. Suckade djupt. Slog på dörren. Ingen respons. Ungefär här tror jag att mina ögon förvandlades till brinnande hål av ilska och hat. Slog på dörren så hårt att det värkte i handen. Ingen respons. Bankade, slog, andades intensivt och tänkte på saker som inte är lämpliga att återge i en krönika på lokaltidningsnivå.
Till slut, efter några minuters försök med våldsamma utfall, tystnade musiken något. Dörren öppnades. Ungefär en minut senare gick jag nedför trappen med en tårögd ynglings ord i ryggen. Du behöver, snyft, inte vara så, snyft, otrevlig. Det var tyst igen. Jag hade vunnit.
Dennis Fahlgren