Foto: Michelle Locke.
Jag är på en ö. Här har jag varit en gång förut. Ön är som en västerbottnisk del av västkusten. Stora klippor löper ned i havet som ligger vidöppet. Nu, i soldiset, är horisonten svår att urskilja, ett enda enormt blått runt omkring. Det nästan himlar när jag tänker på avstånden jag kan se men ändå inte riktigt greppa. På det hela taget är upplevelsen så sinnlig att det känns svårt att göra något konkret, som att skriva. Allt blir lätt svensk ölreklam. En trött kliché utan djup. För här i nuet går naturen röra, måsarna kan faktiskt sno ens matsäck och man måste hålla koll på sjörapporten så att vi inte blir fast här ute, om vinden friskar i och vågorna blir för för höga ute på den öppna fjärden.
Paradiset blir fort ett fängelse. Fort så övergår vistelsen i det akuta nuet till självförebråelse – vi borde hållit bättre koll på naturen. Men en natt överlever vi här. Vi får väl ransonera grillkorven och kakorna. Vattnet kan dock bli ett problem. Men jag tror inte vi behöver börja dricka vårt eget kiss första dygnet. Det går förstå varför livet på ön kunde vara hårt. Men vi har fiskespön och man kan livnära sig länge på hoppet om att fånga något. Samtidigt, känslan av att ha misslyckats och inte räcka till som de måste känt när de återvände med tomma nät och Konsum inte låg runt knuten. Huvva.
Tydligen finns det något i det primitiva som drar och sliter i oss människor idag. Vi har gjort allt för att kunna kompensera naturens nycker och se till att allt flyter på i jämn takt. Ändå skapar det en konflikt i oss. I alla fall i mig. För livet är aldrig så levande som när död och katastrof lurar runt knuten. Mitt i den femtioelfte storhandlingen för månaden så tycks döden däremot som den rimligaste utvägen. Jag kanske överdriver något, men det blir lätt så när pratar om känslor.
Magnus Ericsson