Det händer att jag hör människor föraktfullt avförda viss konst, att den inte fyller något syfte. Nu skall jag inte ge mig in på diskussionen om exakt vad konstens syfte borde vara, för det är en djungel långt snårigare än vad min ynkliga matchete/krönika har utrymme att diskutera konstruktivt. Istället tänkte jag skriva om Lyftet. Ah, denna älskade symbol för Skellefteå. Även tänkte jag yra om Megumi Igarashi och hennes vaginor. Hon sitter för närvarande inspärrad för att ha skickat runt 3D-printerinställningar till dem som donerat till hennes konstprojekt. Med dessa skulle donatorerna potentiellt kunna skriva ut en exakt replika av hennes snippa. Mig veterligt satt Bo aldrig inne för sitt lyft, som dessutom rests på offentlig plats och inte bara är några digitala inställningar. Men då är Sverige och Japan, där Megumi lever och verkar, väldigt olika kulturer. I Sverige känns vi numer smått blasé när det kommer till konstvaginor. I Japan, inte så mycket.
Men hallå, var det inte nyligen något rabalder i Riksdagen angående konst och kvinnokön? Jimmie Åkessons svärmor tog till talarstolen och deklarerade att konst inte skall provocera eller få människor att må dåligt (en uppfattning som hon nästan säkert delade med en obetydlig kluddare från Linz). Så länge som det kvinnliga könet i offentligheten upprör, bör en av konstens uppgifter vara att peta på den blottlagda nerven. Och om det inte redan var lite uttjatat skulle jag insistera på att den lätt menlösa Johanna i Parken ersattes av en plaskdamm i form av en... ni vet. Som dessutom, lite likt Vitbergsbadet, fick en fontänorgasm var 30:e minut. Välkommen till Skellefteå liksom. Bara gör den stor nog, så ingen amerikansk utbytesstudent fastnar med huvudet i den.
Magnus Ericsson