Samlar du också på något? Jag gör det. Många andra också. Vad man samlar på varierar ju givetvis. För min del är det skivor som gäller. Det är ingen hemlighet. Alla är också säkert bekanta med begreppet "hoarding" (på svenska: "samlarsjuka"). Ibland visas det dokumentärer på tv eller det står i någon tidning om denna sjukdom.
För många är samlandet något givande, man hittar en nisch eller ett ämne inom rimliga ramar där man helt enkelt vill ha allt eller så mycket som möjligt. Det är kul, normalt och omgärdas av en sund inställning. Sedan finns som sagt samlarsjuka. Jag tänkte ta upp det som finns däremellan. Den mildare dolda samlarsjuka som många i det avlånga landet Sverige lider av.
På mitt jobb pågår just nu en omflyttning. Gamla grejer ska bort eller flyttas och nya grejer ska in. Detta medför att, bokstavligt talat, gammalt skrot som legat sedan urminnes tider, när vi knappt ens använde stenredskap och skräckslaget ryggade tillbaka vid anblicken av eld, får se dagens ljus för första gången på mycket, mycket länge. Ni förstår säkert. Några av mina arbetskamrater, och jag nämner givetvis inga namn för att skydda alla anhöriga, lider dock av den dolda samlarsjukan.
Nervösa, svettiga och med illa dold upphetsning samlas mina arbetskamrater runt lastpallarna fyllda med skrot. "Du ska väl inte kasta den här?", säger någon och pekar på en rostig metallbit. "Jag måste få titta igenom det här först", utbrister en annan kollega desperat vid tanken på att skrotet snart ska vara borta. "Den här kanske inte är så dum ändå", försöker en tredje och fiskar upp en sedan länge förbrukad arm till en skrivbordslampa ur bråtet.
Jag har tvingats inse att de är bortom räddning. Allt jag vet är att nästa gång någon kritiserar mitt skivsamlande så ska jag förklara att det kunde ha varit värre.
Dennis Fahlgren