Oslo 20140818. På Korsvoll skole i Oslo startet de opp med nytt skoleår mandag. Foto: Terje Pedersen / NTB scanpix / TT / kod 20520
Det är något speciellt med första skoldagen. Jag minns min egen och upplever nu mina barns. I och med de sociala medierna så upplever jag även alla andra barns första skoldagar också. På gott och ont, men mest gott.
Vissa börjar i ny skola i ny stad. Extra allt. Extra pirr. Mycket fjärilar. Andra kommer tillbaka efter ett långt sommarlov. Jag gillade dessa tillfällen som barn. Det gör jag än i dag. Jag var och är nämligen en människoknarkare. Jag älskar att möta nya människor, stifta nya bekantskaper, hamna i nya situationer.
Jag har dock lugnat mig med åren för att jag i mitt yrke får detta gratis. Möte med människor ingår liksom. Men då jag var yngre gillade jag att komma till nya städer, börja nya utbildningar och lära känna nytt folk. Den nyfikenheten på allt nytt har jag igen i dag. Jag har nog en vän lite överallt och bekanta över hela världen. Samtidigt som jag är lyckligt ovetande om eventuella ovänner och fiender.
Men nu är det inte så att jag är immun mot fjärilar i magen och nervositet. Tvärtom så känner jag nog minst lika mycket som alla andra. Skillnaden är kanske att jag gillar det. Jag har lärt mig att omvandla nervositet och fjärilspirr till något positivt. Till något som ger mig energi och adrenalin. Jag har också lärt mig att vara tacksam och uppskatta min förmåga då det är få förunnat att tygla nervositet.
Igår kunde jag känna barnens fjärilar. På skolgården kunde jag känna alla barnens och föräldrarnas fjärilar. Hade man haft en håv som kunde fånga in energin från dessa imaginära flygfän, som förkroppsligar nervositet och förväntan, skulle man kunna driva ett mindre kärnkraftverk. Det vibrerade.
Om inte jag blivit regissör så skulle jag nog blivit lärare. Tänk att ha lyxen att omvandla och kanalisera första skoldagens nervositet och förväntan till energi och kraft som räcker läsåret ut. Som formar nya individer och fyller dem med allt möjligt nyttigt att ha med på resan genom livet.
Ted Kjellsson