Vardagsliv kan bli hur läsvärt som helst, bara det är skickligt gestaltat. Den norske författaren Roy Jacobsen kan den konsten. Han söker sig gärna till samhällets geografiska utkanter, nära havet, där beroendet av naturens krafter präglar de fåtaliga människor som försöker nagla sig fast och ändå leva sina drömmar.
Hans senaste bok heter "De osynliga", en bra titel. Han synliggör en bosättning under 15 år, från 1913 till 1928, på en liten ö i det yttersta havsbandet. Det kunde ha blivit en svällande krönika, nu är det en sparsmakad berättelse, man hinner verkligen inte tröttna.
De lilla familjen Barröy är vana att klara sig själva.
Men inkomsterna är knappa. Fadern Hans drar med sin bror Erling på Lofotfiske fyra månader om året; ett riskfyllt företag, man kan aldrig vara säker på att de återvänder.
Väl hemma försöker han förbättra livsvillkoren. Men bara för att uppföra en kaj med ett båthus krävs fyra försök innan projektet står pall.
Barnen får bidra med att exempelvis plocka ejderdun eller rensa fisk. Skolgången är kort; livets skola desto mer omfattande. Mycket tidigt lär de sig ta ansvar, ibland av nödtvång.
Men hur starka människorna än är i denna utsatta miljö kan uthålligheten ha sin begränsning. I det gränslandet trevar sig Roy Jacobsen varsamt fram. Jag vill rekommendera denna respektfulla skildring mycket varmt.
Stefan Holmberg